fredag 12 december 2014

Döden

Min bror var mycket svårt hjärnskadad och låg nersövd på nia i Linköping.
Min mor och jag var där, vakade och hoppades...på mirakel.
Vi var som två förlista som klamrade sig fast vid en liten bräda...som hoppades på räddning fast vi någonstans visste att det bara var en bräda...som inte skulle bära.

Den 16 januari 1999 ringer de från nia...det är inte långt kvar, kom nu.
Mitt ex tog det sista vi hade, tankade bilen och vi åkte.

Vår ekonomi var usel då var vi var en familj på 6 personer och det är väldigt dyrt att vara anhörig. Det var resor till och boende i Linköping. Vi var där mycket och det var inget man kunde välja bort. Men jag brydde mig inte, han skulle fixa det på något sätt med lite hjälp från närstående.

Jag satt hos honom de sista timmarna.
Kände värmen från hans hud...som snart skulle försvinna.
Kände hans lukt...som inte skulle finnas mer.
Sa allt det där jag ville säga honom och...Lillebror, storasyster tar hand om det här...Mamma, allt efterspel, jag tar hand om det.

...så dog han.
Mamma kom bara några minuter senare.

Det skar i mig...det gjorde så ont...så fruktansvärt ont.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.